Konferens arrangerad av svenska OSSE-nätverket och finländska Stete i Umeå 18.9.2009
Förebygga konflikt – bygga fred
Umeå 18.9.2009
Lokal: Umeå Universitetet, Samhällsvetarhuset, kl. 10.00–15.15
Ulf Hjertonsson, tidigare Sveriges ambassadör i Helsingfors och generalkonsul i New York, moderator för konferensen
200 år – skilda erfarenheter, gemensamma möjligheter?
10.15- 10.45: Finland: Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet
10.45- 11.15: Sverige: Ann-Sofie Ohlander, professor i historia vid Örebro universitet
11.30 – 12.30: Lunch
12.30- 13.00: Erik Melander, stf chef för Uppsala Conflict Data Program
13.00- 13.30: Gunvor Kronman, vice ordförande i Martti Ahtisaaris Crisis Management Initiative
13.45–14.00: Paus med förfriskningar
14.00- 14.30: Finland: Pekka Haavisto, riksdagsledamot, tidigare miljö- och utvecklingsminister, tidigare EU:s specialsändebud för Sudan, nu Finlands specialsändebud för Afrikas kriser
14.30- 15.00: Sverige: Kaj Falkman, ambassadör, Sveriges specielle representant i Cypernfrågan under medlingen, startad av FN:s generalsekreterare Kofi Annan år 2000
Ulf Hjertonsson och Vera Lindman, STETE
Konferensen, anordnad av svenska OSSE-nätverket och finländska Stete, hölls på Umeå universitet som en självständig del i arrangemanget Pax Nordica. Den genomfördes med stöd av Riksbankens Jubileumsfond, Letterstedtska föreningen samt Kulturfonden för Sverige och Finland, finländska utskottet. I konferensen deltog 34 personer från 22 olika föreningar med anknytning till fredsfrågor. Nio deltagare kom från Finland. Av de svenska deltagarna kom tolv från lokala föreningar medan tretton var tillresande från södra Sverige.
Konferensen knöt an till Märkesåret 1809-2009.
Erfarenheter från Sveriges och Finlands mycket olika historia under de 200 åren av separat utveckling diskuterades. Lärdomarna från detta kopplades samman med inlägg om dagens konflikter och möjligheterna för medling och konfliktlösning.
Sverige drog redan 1809 med förlusten av Finland geopolitiska slutsatser och avstod genom fördraget 1812 från stormaktstävling med Ryssland. Finland kom, efter två krig med Sovjet 1939-44, till samma slutsats, enligt professor Henrik Meinander.
Små stater måste anpassa sig och måste bygga upp ett förtroende med kringliggande stormakter. Detta kan ta lång tid och kräver ibland, som i Finlands fall, personliga kontakter (president Kekkonen).
I dagens värld har väpnade konflikter mellan stater minskat men också inbördeskrigen. Höjdpunkterna inträffade under kalla krigets värsta tid, på 1970- och 80-talen. Efter kalla krigets slut, dvs från början av 1990-talet, har konflikterna blivit färre och de civila offren färre. Tesen om att ”de nya krigen” skulle drabba civilbefolkningen mer än tidigare stämmer helt enkelt inte, enligt fredsforskaren Erik Melander.
Förutom att supermaktskonkurrensen är borta pekade han som orsaker på minskad överföring av vapen och ökningen av FN:s fredsbevarande aktioner.
Gunvor Kronman från Ahtisaaris CMI (Crisis Management Initiative) sammanfattade några viktiga förutsättningar för ett lyckat fredsbygge som CMI kommit fram till: medlingen måste ske diskret, det ska finnas ett lokalt ”ägarskap”, det behövs utomstående experter och man måste räkna med lång eftervård. Att vara medlare från ett litet land kan vara en fördel.
Budskapet från CMI:s grundare, Nobelpristagaren Martti Ahtisaari var: alla konflikter går att lösa.
Pekka Haavisto och Kaj Falkman gav konkreta inblickar i svårigheterna vid medling och konfliktlösning, Haavisto från Sudan och Falkman från Cypern. Båda betonade vikten av att lyssna, att ha kunskap om bakgrund och traditioner och att förstå den andre, som Dag Hammarskjöld talade om. Också betydelsen av personliga kontakter framhävdes.
Haavisto underströk att det i ett svårt konfliktområde som Sudan behövs både humanitär hjälp och en stark fredsoperation. Ingen insats får förknippas med en viss sida i konflikten.
Sammanfattningarna av de sex anförandena vid fredskonferensen i Umeå, som följer här, har gjorts av journalisten Per Runesson.
Professor Meinander gav en historisk tillbakablick och pekade på betydelsen av S:t Petersburgs grundande. Det förändrade hela det säkerhetspolitiska landskapet och händelsen fick stor betydelse för såväl Finland som Sverige. Talaren påminde om det förhållandet att kriget 1809, liksom inbördeskriget 1918 och det krig som s a s ingick i andra världskriget alla var kedjereaktioner, svar på vad som hände utanför landet.En föga uppmärksammad synpunkt är den att detta krig var ett småskaligt krig, man har kallat det ett ”gerillakrig”. Det var också ett krig som drabbade civilbefolkningen mycket mildare än andra krig. Båda ländernas krigsledning var mycket mån att minimera de civila offrens omfattning. Man hade t o m manat officerarna att behandla de civila skonsamt. Så kom också övergången att ske ”nästan pinsamt smärtfritt”. Lustigt nog drogs linjerna upp för en kommande ordning redan våren 1809, således innan kriget var slut. En lantdag sammankallades i Borgå och där utlovade den ryske regenten att Finland skulle få behålla sina lagar och sin samhällsordning, vilket givetvis var utomordentligt väsentligt för samhällslivets kontinuitet.Väsentlig var också den traktat som undertecknades mellan Sverige och Ryssland 1812 och som kom att vara bestämmande för Sveriges säkerhetspolitik under två hundra år. Man kunde tala om ”1812-års politik”. Det har inneburit för Sveriges del en defensiv östpolitik och den visades t ex vid tre stora konflikter, Krimkriget och de två världskrigen. Man har lyckats hålla stånd mot ett yttre tryck och hållit sig utanför dessa konflikter och fått fred i hela 196 år, således från 1813 (slaget vid Leipzig).Under senare delen av 1800-talet ökade Finlands självständighet, samtidigt som Ryssland undergick en period av modernisering där man alltmer såg behovet av åtstramning, att hålla samman detta väldiga imperium. Krimkriget hade ju visat hur svagt detta imperium egentligen var. Finland kunde sålunda göra sig fritt i december 1917 och det utan vapenmakt, påminde professor Meinander om. Landet utkämpade två krig med SSSR och nådde till slut fram till den insikten att man var tvungen att ta det sovjetiska säkerhetstänkandet rörande Leningrad på allvar. Den finländska utrikespolitiken har reglerats av denna insikt och det på ett välgörande sätt, tyckte talaren. Man insåg också att det lönade sig att komma överens.
SSSR insåg att priset för kontroll av Finland skulle bli för högt. Och så kom man att sluta ett avtal om vänskap, bistånd och samarbete 1948 som rådde ända fram till 1991 och som, när man tar i beaktande det faktum att Sverige inte gick med Danmark och Norge in i NATO, kom att stödja den finländska utrikespolitiken. Men 1948 talade man förstås inte om finländsk neutralitetspolitik. Det gick inte heller för sig under Urho Kekkonens första tid som president (från 1956). Det blev i stället diplomaten Max Jakobson, som förde fram detta begrepp, något som retade den sovjetiske grannen och fick ”ryssarna” att inte stödja Jakobsons kandidatur när denne var på tapeten som tänkbar generalsekreterare i FN.
Professor Meinander pekade på en intressant jämförelse mellan den 1812-års politik som följde på svensk-ryska kriget och den linje som blev Finlands efter andra världskriget. Man insåg, som antytts, att motparten ägde legitima säkerhetsbehov. Finland kom med tiden att höja sin ”neutralitetsprofil” med Sverige som förebild (från sextiotalet). En höjdpunkt var naturligtvis när president Kekkonen fick regissera den stora ESSK-konferensens slutakt i Helsingsfors 1975. Den betydde ju inte minst att de fredsrörelser och organisationer i Östeuropa som arbetade med frågor kring medborgerliga rättigheter, fick luft under vingarna. Ja, det var en vändpunkt i det kalla krigets historia, menade talaren. När sedan Kekkonen talade om en aktiv neutralitetspolitik, då hade något inträffat som den sovjetiska makten inte kunde förneka.
Många forskare har menat att utvecklingen i Sverige och Finland löpte parallellt efter 1809. Man hade samma lagstiftning, samma slags samhälle, samma traditioner. Med den finländska invandringen till Sverige, främst från 1960-talet och den minskade skillnaden i ekonomisk nivå mellan länderna, så kom dessa mera nära varandra. Sverige var modellen, föredömet.
I fråga om gemensamma möjligheter i framtiden pekade professor Meinander på att Nato-medlemskap är lika avlägset för båda länder, här kan man tala om synkronisering. Länderna hade tidigare olika EU-politik: Finland arbetade för federalism i EU; Sverige höll sig till mellanstatlighet. Nu märks en utjämning – mer skepsis i Finland och mer aktiv hållning i Sverige. Ekonomiskt blir de två länderna alltmer en hemmamarknad.
Professor Meinanders anförande fick Gunnar Lassinanti vid Olof Palme Internationella Center att kommentera:
–Kekkonen ville få begreppet neutralitetspolitik att bli accepterat i Moskva. Dock använde han själv orden ”neutralitetspolitik baserat på VSB-paktens grund”. Hur ser du (HM) på skillnaden mellan de här två begreppen? Vidare: Finland vidgade ju successivt sin självständighet och i takt med det så kunde man gå in i olika internationella organisationer som Nordiska Rådet och längre fram EU.
Men enligt vad jag läst skulle Kekkonen ha varit tveksam till finländskt medlemskap i FN. Han befarade att Finland skulle komma att hamna i besvärliga situationer vid omröstningar i FN. Men på det hela har väl Finland klarat sig bra ur det där genom att avstå från röstning i känsliga situationer mer än vad till exempel Sverige har gjort. Kekkonen var ju heller inte entusiastisk över Max Jacobsons generalsekreterarkandidatur. Hemma i sin kammare tycks han i alla fall ha varit skeptisk till saken.
Professor Meinander svarade att VSB-pakten ju var ett inslag i Finlands utrikespolitik, det andra var landets strävan att hålla sig utanför stormaktskonflikter. Ju längre högerut man var i Finland desto mer betonade man neutralitetspolitiken och ju mer vänster VSB-paktens förmaningar. Kekkonens marknadsföring av neutralitetspolitiken gick ut på att alltid framhålla att denna politik byggde på VSB-paktens grunder, som ett slags gardering mot sovjetisk kritik.
Vad gäller Kekkonens inställning till FN så var han mycket riktigt skeptisk, man skulle vara tvungen att ta ställning i en massa frågor som även gällde länder på andra sidan jordklotet. Det skulle leda till ett ordjonglerande. Och rörande Max Jacobsons misslyckade kandidatur så grät han inte över utgången. Kekkonen skulle heller inte ha gillat en ordning där det skulle ha funnits en ännu mer betydande finländare än han själv, internationellt sett (dvs om Jacobson blivit vald). Här hördes ett muntert skratt från publiken…
Konferensens moderator, ambassadören Ulf Hjertonsson påpekade här att detta ändå var en lyckad händelse. Man hade visat västmakterna att man i Finland på ett klart och tydligt sätt vågade göra något som Moskva motsatte sig. Och rörande VSB, så menade Hjertonsson att först med denna fick Sverige och Finland ett jämställt säkerhetspolitiskt läge. Den svenska neutralitetspolitiken är ju unik i Europa, i det att den inte är grundad i någon rätt, det finns inga fördrag och sådant.
I skolan hörde man talas om Esaias Tegners ord i dikten ”Svea”, där det talades om ”att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”. Citatet dök upp i professor Ohlanders anförande med ett litet frågetecken efter. Vid ett första påseende kan det se ut som om Sveriges lyckats gå iland med det tegnerska uppdraget, men, men, hur blev det egentligen?Jo, det finns ett betydande stort ”Finland” i Sverige i dag. 675 000 personer har finländsk bakgrund, 470 000 anger att de förstår finska eller meänkieli och det är cirka fem procent av landets befolkning. Om man till att börja med ser historiskt och ställer frågan hur Sverige hanterat det finländska och finska inslaget från 1809 och framåt, så gäller det att undersöka vilken ställning finnarna och inte minst det finska språket haft i vårt land. Med ”finnar” menas här människor som talar finska, vilket enligt referentens mening är klart och tydligt. ”Finländare” däremot är alla människor som bor i Finland eller kommer därifrån. Språkbruket var, märkligt nog, en smula vacklande på den punkten under denna konferens.Professor Ohlander påminde om den ställning som finskan faktiskt haft i det s a s nuvarande Sverige från 1540 och framåt. Då översattes nämligen katekes och bibel. Mer blev det i och med integreringen av stat och kyrka under sextonhundratalet. Gudstjänster hölls på finska liksom dop, begravningar och kristen undervisning, (som ju alla skulle delta i). Efter gudstjänsterna meddelade prästen lagar, förordningar och cirkulär. Allt skulle också utföras på finska, där så behövdes.
Andra verksamheter som pekar på ett finskt liv i Sverige var förekomsten av finska församlingar, först i Stockholm från 1530-talet. I riksdagen kunde bondeståndets medlemmar tala finska om de så önskade. Allt detta gällde i första hand för finsktalande i Lappland och Tornedalen men med tiden tillkom också sådana möjligheter i de trakter där de så kallade skogsfinnarna kom att slå sig ned, först i Grythyttan 1633. Man kan gott säga att finskan var ett offentlig språk i dåtidens Sverige, betonade professor Ohlander.
Vad hände då när länderna skildes åt, 1809? Den offentliga översättningsverksamheten fortsatte, så att så sent som 1844 finskan erkändes som ett inhemskt språk.
En finsk almanacka utkom i Haparanda fram till 1918. En originell person vid namn C A Gottlund bör nämnas. Han var anställd vid riksarkivet och kämpade för det finska språkets bevarande i Sverige, vilket kunde behövas i ljuset av en tilltagande nationalism. Han reste i skogsfinnarnas trakter i framförallt Värmland och uppvaktade landets kungligheter med önskan om upprättandet av församlingar med finsktalande präster i norra Värmland. Försöket vann viss framgång men rann med tiden ut i sanden. Finskan levde kvar långt in på 1900-talet men omfattningen av dem som talade språket var svår att fastslå eftersom inte alla var stolta över sina färdigheter i finska och åtskilliga försvenskade dessutom sina namn. Ett fall framåt var att finsk-ugriska språk kunde studeras i Uppsala från 1894.
Nå, frågan om Sverige, statsmakterna, slog vakt om det finska eller inte. Svaret blir ett dystert nej. Tvärtom kom mot slutet av 1800-talet strävanden att utplåna det finska språket i vårt land! Därtill kan sägas att finnar blev föremål för rasbiologiska studier, vilka forskaren Gustaf Retzius bedrev i de båda länderna. Där förekom enligt professor Ohlander ”märkliga karaktäristiker av finnarna, ofta av nedsättande slag”. Även i norra Sverige började finskan sitta trångt. En våg av försvenskning kom, orsakad av den svenska regeringens rädsla för nationalistiska tänkesätt i norr. Man var rädd att det skulle dyka upp krav att de finsktalande områdena skulle överföras till det ryska storfurstendömet Finland! Och nu fick man denna så omtalade politik där finsktalande skolbarnen inte ens på rasterna fick tala sitt modersmål. Man skulle, skriver Ann-Sofie Ohlander, kunna säga att de i norr tvingades offra sitt språk, finskan, för att få tillhöra Sverige också i fortsättningen. Helt klart är emellertid att Tornedalsfinnarna ville fortsätta att tillhöra Sverige.
Om man ska tala om något erövrande av Finland inom Sveriges gränser så vore det snarare de som kommit till vårt land från Finland som gjort det, inte de svenska myndigheterna, tvärtom! Inte förrän 2000 blev meänkieli och finskan erkända som minoritetsspråk. Och i år har riksdagen äntligen antagit ett förslag där det finskspråkiga förvaltningsområdet utökats från aderton till tjugotre områden och där meänkieli omfattar fem kommuner. Men mer kan göras, påpekade talaren, och gav exempel inför framtiden. Bland annat kommer inom några år 130 000 pensionärer att ha finska som modersmål i vårt land…
I den efterföljande diskussionen underströk professor Meinander att Sverige före 1809 var Europas starkaste centralstat. Hade Finland fortsatt att vara en del av Sverige skulle finskan ha börjat dö ut, som i Tornedalen, trodde han. Nu konstruerades Finland som nation under den ryska tiden och finskan etablerades som officiellt språk.
Talaren menade att den dominerande uppfattningen idag är att det efter det kalla krigets slut skulle ha ägt rum fler och fler konflikter i världen, konflikter och krig och att dessa skulle vara värre och blodigare än tidigare och att framför allt de civila offren skulle ha ökat i antal.
Dock kan vi som forskat kring konflikter efter 1945 påstå att förhållandena är annorlunda. Mönstret är att de mellanstatliga krigens antal över tiden är konstanta och ”väldigt få”. Världens väpnade konflikter ökar stadigt fram till det kalla krigets slut och därefter minskar de i antal och särskilt då de fullskaliga krigen. Nästan alla andra är inbördeskrig.
Studerar man konflikter och söker fastställa antalet dödade i varje konflikt så finner man att åren från det kalla krigets slut och framåt inte är värre utan faktiskt mindre intensiva än det kalla krigets kulmen på sjuttio- och åttiotalet. Räknar man antalet dödade i folkmord och mäter antalet per aktivt inbördeskrig så finner man att femtio- och sextiotalen var relativt fredliga decennier. Då bör man tillägga att kolonialkrigen inte är medräknade. Det var Tibet som var både ett inbördeskrig och ett folkmord.
Vad man kan se är att från det kalla krigets slut och framåt så har dessa i sig så hemska krig inte varit värre i antal dödade än de som ägde rum under det kalla kriget, det var den värsta perioden. Det var Indonesien 1965 som exempel, vidare som nämnts Tibet samt Biafra-Nigeria, Bangladesh 1971, där hundratusentals människor slaktades och sedan Sudan förstås, södra Sudan och det är ett väldigt långt krig och som kulminerade vad gäller mördande vid slutet av det kalla kriget och övergick i krig i Darfurprovinsen.. Annars upphörde det, eller tog en paus, 2005. Vi har därtill Kambodja med de röda khmererna.
Antalet flyktingar i världen ökade mycket under tidigare decennier och nådde en topp kring 1990, dvs det kalla krigets slut. Stora flyktinghärdar under det kalla kriget var Angola, Afghanistan, Etiopien, Turkiet och Somalia.. Det svåra året 1990 har vi inbördeskriget i Liberia, ett typiskt så kallat ”nytt krig”. Det är krigsherrar som ger sig på civilbefolkningen och detta krig skapade många flyktingar och internflyktingar. En konflikt som gick tillbaka långt in i det kalla krigets dagar var den i Mocambique som kulminerade 1990 med väldigt många flyktingar.
För att sammanfatta: dagens konflikter är mindre intensiva, mindre brutala och drabbar civila i någon mindre omfattning än under det kalla kriget, således fram till 1990. Det är ju en tanke som går på tvärs med åsikten om de nya krigen, till exempel att dessa skulle drabba civilbefolkningen värre än tidigare, så är det inte, snarare tvärtom. Talaren påpekade att dessa krig ändå är fruktansvärda och tillsammans med problem som vattenförsörjning och malaria hemska gissel i dag.
Det har s a s blivit bättre sedan 1990. Vad beror det på? Vi har funnit att överföring av militära vapen har minskat under denna period. Kan man koppla detta faktum till sanktioner?
Till embargon av krigförande länder? Vilken roll spelar FN:s fredskapande åtgärder som medlingsuppdrag, speciella sändebud och annat? 1989 förekom tre sådana, 2002 är vi uppe i femton, en väldig ökning som visar hur FN var förlamat under det kalla kriget. Denna uppryckning av FN tar sig ju uttryck i fredsbevarande operationer, blå baskrar och sådant som vi känner till. Sedan har vi bekämpandet av brott mot mänskligheten med hjälp av domstolar, nationella och internationella. Det började man med l992. Även dessa domstolars antal har ökat väldigt sedan dess.
Alla de här åtgärderna har givit gott resultat – det är det som är budskapet här, poängterade Erik Melander, som till slut pekade på det positiva sambandet mellan ett lands jämställdhet och frihet från inbördeskrig, politikermord och annat .
Så gick ordet till Gunvor Kronman, vice ordförande i Martti Ahtisaaris Crisis Management Initiative, CMI. Dagens moderator nämnde att hon i våras blev medlem av Dramatiska Teaterns styrelse, vilket han såg som ett första steg mot en finlandssvensk plats i Svenska Akademin.
–Finska kriget var som redan nämnt ett krig i ett stort europeiskt sammanhang. Det skulle ta två världskrig innan vi skulle förstå att små regionala konflikter kan utvecklas till storkrig. Jag har blivit ombedd att dela med mig av de erfarenheter som CMI gjort under sina tio år.
.CMI arbetar med frågor som på olika sätt rör skapandet av hållbar fred och säkerhet. Vi bidrar till konfliktmedling och statsuppbyggnad. Vidare med kapacitetsuppbyggnad av lokala, regionala och internationella aktörer som är verksamma i krigs- och konfliktdrabbade områden. Slutligen sysslar vi med analys och forskning.
Vi anser att medlaren i fredsprocess borde se behoven i ett längre perspektiv. Själva vill vi arbeta som brobyggare mellan olika sorts organisationer, mellan offentliga och privata och mellan olika funktioner av fredsmedling och återuppbyggnad samt i postkonfliktsituationer.
CMI:s viktigaste prestation var självklart det ”Memorandum of Understanding” som träffades mellan den indonesiska regeringen och Free Aceh Movement. Väsentligt för framgången var medlaren Martti Ahtisaaris smidighet jämte det stöd som fanns hos regionala organisationer och nyckelstater. Vi såg vikten av samarbete med experter och andra medlare som t ex Olof Palmes Internationella Center.
Ett annat projekt värt att framhållas är CMI:s samarbete med Afrikanska Unionen och den sydafrikanska NGO, som heter ACCORD. Projektet syftar till att stödja och utveckla unionens förmåga att genomföra förhandlingar. Finlands regering finansierar projektet.
Viktigt är att dra in det civila samhället i konflikthanteringen, så t ex i vårt Svartahavsprojekt som vi kallar Black Sea Peace Network. Några lärdomar från CMI:s arbete är att det kan vara en fördel att komma från ett litet land, att medlingen måste ske diskret, att det behövs en lång eftervård efter en konflikt samt att det krävs ett lokalt ägarskap.
Direktör Kronman avslutade sitt anförande med ett alltför bekant utrop: ”pengar som alltid”! En het debatt som pågår inom expertkretsar även i Finland är hur vi ska förhålla oss till de av OECD definierade ODA-kriterierna. Ur krishanteringsperspektiv är frågan intressant då vi talar om en sammanhållen politik för krishantering i alla dess faser. Det finns i dag många hinder i våra finansieringsinstrument vad gäller vilka budgetposter inom EU eller nationellt som kan användas för att bekosta den långa resan från militär intervention till stabilt samhälle.
För övrigt lever vi i CMI efter devisen ”All conflicts can be solved” – som vår ordförande Martti Ahtisaari sade när han mottog Nobels fredspris 2008.
Strategier för att bygga fred och förtroende – exemplet Sudan
Av Pekka Haavisto fördes vi till Sudan. Han har tidigare varit EU:s speciella sändebud till Sudan. Nu är han sitt lands speciella sändebud rörande Afrikas kriser. Han menade att när vi tänker på Sudan så ser vi ett fattigt land, marginaliserat. Men Sudan är ett av de fem stora länderna i Afrika, politiskt och vad gäller arealen. Och landet har stora oljeresurser i söder.
I regionen Darfur är det besvärligt att hjälpa människorna, det är ett svårt logistiskt problem, hur många behöver hjälp och hur når man dem? Man möter i Darfur fattiga människor men man får komma ihåg att de lever med en lång tradition och de måste mötas med respekt, man måste ta sig tid och lyssna på dem. Vi som arbetar internationellt har ofta inte tid att lyssna och att förstå de djupa rötterna som föreligger i konflikterna i de här områdena.
Som nu olja. Vi i Europa tänker gärna att oljeförekomsterna är viktiga för de afrikanska länderna, t ex Sudan. Men menade talaren, det är inte oljan som är viktigt, det är Indien och Kina snarare. Européer uppfattar Sudan utifrån historien, inte efter vad som händer idag. Det är inte européer som investerat mycket i Sudan, det är Indien och Kina. Konflikterna har varit fruktansvärda, man har fyra miljoner flyktingar och de döda uppgår till en miljon. Och det är väsentligt att man har något slags lösning på dessa problem.
En sak är att vi har Sudan och grannlandet Tchad och att det förs ett ”proxy war”, krig genom ombud, mellan dem. Sudans regering stöder rebellgrupper i Tchad och vice versa. Det är en del av den pågående konflikten. Men inte bara Tchad är med på ett hörn, det gäller även Libyen, Eritrea eller rättare sagt en rebellgrupp där. Men även grupper i södra Sudan påverkar konflikten i Darfur. Afrikanska Unionen hör kanske också hit. Och att arbeta med alla dessa intressen för samma fred är rätt konstigt i Darfur.
Frågan är vilka fredsbevarare vi behöver i en sån här konflikt. Det är känsligt, om till exempel Afrikanska Unionens folk syns mycket ute i byarna, kommer somliga att tänka att vi arbetar åt regeringen, eftersom den är med i AU. Ni är här för regeringen och inte för oss. Sägas bör att själva det 21 år långa blodiga inbördeskriget (syd – nord) avslutades i och med det fredsavtal som undertecknades 2006.
Sådana motsättningar träffar vi på, där unionens fredsbevarande soldater har blivit angripna av bybor. Och i Darfur har som vi vet internationella hjälporganisationer förbjudits att arbeta, på order av regeringen. När det gäller Darfur tvingas man ställa frågan: behöver man fred eller behöver man rättvisa först? Men det är mycket konstigt att begära rättvisa medan konflikten pågår. Det vore mycket svårt att arrangera sådant.
Sedan finns frågan hur man definierar ”folkmord”. Det är en stor fråga inte bara i Darfur utan även i FN i New York. Och vad innebär då responsibility to protect, ansvar att skydda (befolkningen)? Vad borde man göra i ett område som Darfur? Det är till exempel ett stort problem att de olika rebellgrupperna inte har en gemensam plan för Darfurs framtid. Konflikten pågår, diskussioner förs, men det finns inget forum där alla grupperna deltar och det är ett stort problem. Vi kan tänka ut olika scenarier. T ex att skapa en regering, det är ett amerikanskt koncept, som i Irak och Afghanistan. Men oppositionen i Sudan är mycket svag. Man kunde tänka sig en humanitär intervention, något som den franske utrikesministern förordat flera gånger.
Men vad behövs i Darfur i dag? Jag tror det behövs en stark fredsoperation, vidare en seriös fredsförhandling – något som inte pågår för närvarande. Vi behöver mer humanitär hjälp och återuppbyggnad av byarna i Darfur. De stora frågorna i den här processen är: ska vi förhandla med civilsamhället eller med de olika fraktionerna bland rebellgrupperna`. Och hur ska vi förhålla oss till de länder som omger konfliktområdet.? Och vilka är ledarna man ska hjälpa i en sådan situation?
(Så visade talaren en bild på en kvinna som heter Miriam.) Denna kvinna menar att det är en brist i fredsförhandlingar att man inte har kvinnorna med där, de vanliga sudanska kvinnorna. Denna kvinna har goda möjligheter att påverka inom the Sudan Liberation Movement , där hon är soldat, avslutade Pekka Haavisto.
Talaren var vårt lands specielle representant i Cypernfrågan under den medling som initierades av Kofi Annan år 2000.
Denna syssla, att arbeta med Cypernfrågan, tillkom förresten på förslag av konferensens moderator, alltså Ulf Hjertonsson. Det var en idé som dök upp när de båda herrarna tog en kaffepaus på UD,ett exempel på välgörande smidighet i den statliga förvaltningen. Man ansåg att Sverige vore passande som medlare i denna långa konflikt med tanke på vårt tidigare FN-engagemang på ön, där också Finland var med samt det faktum att vi inte hade någon beskickning i Nicosia.
Detta underlättade kontakten med den turkcypriotiska sidan samt med den grekcypriotiske presidenten. Sedan utsåg britterna sin tidigare FN-ambassadör David Hannay och USA Richard Holbrooke, känt utrikespolitiskt namn i USA. Det där var lite egendomligt eftersom dessa båda länder redan hade stora beskickningar på Cypern, men dom ville ha även en regeringsrepresentant som kunde tala också med turksidan.
Vi träffades i New York och vi arbetade under förutsättningen att först måste Cypernfrågan lösas innan staten upptogs som medlem i EU. Och denna inställning var förhärskande i alla EU:s medlemsstater. Därför kom det som en överraskning att FN-planen kollapsade och att Cypern blev medlem utan någon lösning i sikte. Hur kunde medlemsstaterna acceptera detta? Man talar om grekiska intriger inom EU och om passivitet från Storbritanniens och USA:s sida. Folk jag talade med på båda sidor om gröna linjen påstod att detta visade att de båda stormakterna inte ivrade för någon lösning. De värnade främst om den stora militärbasen på sydsidan. Den blev alltmer betydelsefull när USA och UK tvingades lämna sina baser i Irak.
Nåväl, vi försökte från svensk sida att föra samtal med de närmast berörda parterna och därför bjöd vi in grekcyprioter, turkcyprioter och representanter för Grekland och Turkiet samt FN:s generalsekreterares representant till samtal och möten. Uppsalaprofessorn Peter Wallensten var också med. Men vi försökte hålla borta både amerikanarna och engelsmännen.
Till slut kom så Annan-planen till stånd, en mängd text som presenterades för båda parter
Det hela utmynnade i en mängd förslag, vilken nationalsång man skulle ha, vilka färger på flaggan med mera. Så kom det till folkomröstning 2004, där greksidan gav tummen ner till planen vilket blev en stor besvikelse för FN och för Kofi Annan som hade hoppats kunna sluta sina dar i FN med en lösning av Cypernfrågan. Till saken hör att greksidan sa nej därför att dom visste att dom skulle komma med i EU. Det hade ju annars hela tiden varit en förutsättning för medlemskap i EU, att landets enats.
Och plötsligt händer det att Grekland blir EU-ordförande och Grekland lyckas manövrera så att britterna gick med på att Cypern skulle bli medlem utan någon lösning (av Cypernfrågan). De menade att den saken kunde EU ordna med senare, medan man under tiden löste en annan fråga, nämligen den som hörde till Turkiets ansökan om medlemskap i EU, något som ju skulle kräva samtliga medlemsländers acceptans. Och detta var en märklig vändning av det hela, eftersom alla EU:s stater hade godkänt ett förslag som sa att först skulle Cypernfrågan lösas och sedan kunde man ta upp förhandlingar om Cyperns medlemskap.
Den grekcypriotiske presidenten var optimistisk, när han kom till FN. Först skulle Cypern bli EU-medlem och därefter Turkiet. Vår formel, sa han, är ”Osmos” och alla journalisterna rusade till sina lexikon för att se vad detta ord kunde betyda. Ordet syftar på en vätskas genomträngande ett membran, då vätskan som ligger över membranet förenar sig med den stora enheten.
Turkcyprioterna var oerhört irriterade över detta och ”de vill pressa kraften ur oss och tvinga oss bli en grekcypriotisk stat”. Men grekcyprioterna menade att det inte alls var på detta sätt, det var i stället två vätskor som närmade sig varandra och sedan blir de en enhet. Den grekcypriotiska sidan säger i dag att man så småningom kommer att närma sig varandra och att det kommer att ske en lösning. Och, menade ambassadör Falkman, det ligger något i detta, eftersom de två ledarna i dag är relativt nya och de har nu börjat med sådant som vi hela tiden förordar, nämligen ”svenska” kompromisslösningar.
Det intressanta är att innan dom började förhandla så fanns det bara en fråga som båda sidor var eniga om och det var avloppet, avloppsvattnet, hur det skulle distribueras mellan nord och syd. Och då man frågade hur det stod till med vattentillförseln så sa man nej, nej, vi kan inte ha någon som helst kontakt med vattenmyndigheten på den andra sidan, för det skulle innebära ett erkännande av staten. Och om det till exempel utbryter en brand vid gränsen, så kan inte en brandbil från den andra sidan komma och släcka denna. Jämför man med andra delade städer som exempelvis Berlin, en gång i tiden, så är fallet Nicosia mycket besvärligare, mera absurt (referentens kommentar). .Dom kan inte ha några kontakter, det skulle innebära ett erkännande och så är det hela linjen.
Men nu har man löst en del av dessa frågor och nu kommer vi upp till de stora frågorna och de handlar om statens styre, enhetsstatens med en roterande president och val vartannat år. Det stora problemet med Cypern är att alla dessa förslag som läggs fram måste godkännas av Ankara respektive Aten. Och sedan kommer naturligtvis britterna in för de är garanten för fördraget av 1960 som gjorde Cypern självständigt.
Vad vi påtalade hela tiden är detta att EU inte kan lösa det här problemet, medan däremot FN kan det, för där har turkpresidenten och grekpresidenten lika mycket makt vid förhandlingarna. Och här kommer vi in på en intressant fråga jag ställde häromdagen, sa ambassadör Falkman, nämligen ”har Ban Ki-Moon varit på Cypern? – nej, det har han inte varit. Därför att, säger man, Ban Ki-Moon är väldigt rädd för delade stater, han tillhör ju själv en delad stat (Korea). Han är också emot att besöka landet eftersom då många skulle förvänta sig ett förslag i någon riktning och det vågar och vill han inte.
När Peter Wallensten och jag för några år sedan i samband med ett Hammarskjöldjubileum var på Cypern, ställdes vid olika tillfällen frågan hur Dag Hammarskjöld skulle ha gjort om han varit generalsekreterare i dag. Både Peter W och jag sa att han omedelbart skulle ha begivit sig till Cypern, därför att Dag Hammarskjöld fäste så stor vikt vid privata samtal, sådana var en förutsättning för att man skulle förstå konflikten och kunna lösa den. Så i Peking, Chou EN-lai, i Libyen, i Laos et cetera.
Dessa samtal med enskilda personer var oerhört viktiga, och det var nödvändigt att generalsekreteraren skulle ha privata samtal med dem som leder en stat. Han ville själv bilda sig en åsikt om huruvida den mannen talade sanning, om han var idealist, om han var realist, om han talade för galleriet et cetera. Och han menade också att man kan bolla med förslag fram och tillbaka utan att förlora prestige. Man kan även ta tillbaka det man sagt under ett samtal eftersom man inte behöver meddela sin sekreterare eller allmänheten vad man talat om och sagt och på det sättet kan man också fortsätta samtal.
Vidare sa också Hammarskjöld att en bestående lösning kan du bara hoppas på ”om du kan se den andre utifrån, men likväl upplever hans svårigheter inifrån”. Med det menas förstås att man ska skaffa sig en objektiv syn på konflikten men samtidigt skulle man förstå vad mannens bevekelsegrunder var. Och han sa också att motpartens bevekelsegrunder är viktigare att känna till än att analysera sina egna.
Mycket viktigt i det diplomatiska arbetet är, påpekade Kaj Falkman, att känna till landets historia och språk så mycket som möjligt. När det gäller Cypern så var det en FN-tjänsteman som hade utarbetat ett förslag till datum för folkomröstning. Men detta datum var just den dag (1974) som grekjuntan i Aten hade angripit president Makarios och regeringen på Cypern, alltså en ren statskupp och det kände varenda människa till. Men den här internationellt kände FN-tjänstemannen hade ingen aning om detta datums väldiga betydelse för grekcyprioterna. Och hela det här förslaget sjönk till botten.
Det är oerhört väsentligt och vi själva läste tjocka volymer, böcker som de två ledarna på Cypern skrivit. Vid ett tillfälle så påpekade jag för den turkiske ledaren Denktash att jag läst de tre volymer han skrivit om sitt politiska liv, alltså självbiografier, och så frågade jag när den fjärde boken skulle komma. Han svarade att den skulle komma när han slutat som politiker och den skulle ”innehålla sanningen”!
Så är som sagt språket viktigt och man finner snart att det är britterna som har herradömet på den punkten. Dom har haft formuleringsinitiativet i FN och har det nu också i EU. Det hade de inte i början, det var mycket franska i EU. Vi svenskar tror att vi är bra på engelska men när vi ska formulera en resolution så korrigerar britterna den fram och tillbaka, därför att vi inte förstår nyanserna. Och till slut överlämnar man åt britterna att formulera utkastet. Det är klart att de använder sitt inflytande här. Man kan aldrig låta amerikanarna formulera någonting därför att då blir det ju ”högpolitik”. I Cypernfrågan var det enkelt därför att båda sidor talar engelska.
Efter ovanstående inlägg följde en avslutande kommentar där dagens moderator, Ulf Hjertonsson, generalkonsul i New York och tidigare ambassadör i Helsingfors, rundade av med några reflexioner. Först betonade han religionens roll i dessa konflikter och menade att den skulle bli än större. Han menade också att vad som kommer att bli väsentligt är så kallade Confidence Building Measures och också inte minst i våra egna samhällen.
Jag blev, sa talaren, väldigt imponerad när Tarja Halonen i Finland berättade att hon har skapat ett råd med ledarna för samtliga religiösa samfund i landet, vilket hon själv leder en gång per år. Där kan man ta upp vilka frågor som helst och jag tycker det är föredömligt. Finland har en liten islamsk minoritet, i vårt land är de fyra hundra tusen och vi har ingenting sådant. Tarja Halonen har gjort klart, att hon också är de finländska muslimernas president.
En kvinna i publiken upplyste om ett sådant råd, det är på gång i Sverige.
När denna kommentar skrivs, meddelas att president Barak Obama tilldelats Alfred Nobels fredspris. Man kan gott anta att presidenten skulle ha tilltalats av OSSE-konferensens anda och mening. Där fanns tilltro (inte alls ogrundad) till oglamorösa institutioner som FN, dess fredsbevarande styrkor, dess medlingsuppdrag och annat. Här betonas värdet av en insiktsfull diplomati där man gärna läser statschefers memoarer, lär sig språk och rent allmänt visar respekt för det främmande landets traditioner, liksom för lokala sedvanor. Och man ser värdet i privata samtal, den Hammarskjöldska metoden! Att söka förstå Den Andre (så avlägset från G W Bush och hans entourage…)
Tydligt har här svenskars, norrmäns och finländares möjligheter och framgångar framträtt. Man representerar små länder utan, numera, direkt stormaktsbindning och geopolitiska ambitioner. Läget för medling och förhandlingar har, som vi hört, förbättrats markant sedan 1990 och det förlamande kalla krigets slut. Ävenså tycks fler och fler inse värdet av informella organisationers medverkan i fredsprocessen (”civilsamhället”, medborgarsamhället, NGO:s).
1809 och 1812 har varit märkesår under denna konferens. Den svenska utrikespolitiken har alltsedan dessa år präglats av orientering västerut och insikten att vi aldrig skulle kunna ”erövra Finland åter” genom krig med ryssarna. Läxan för Finland har också accepterats (även om det tog tid).
Konferensen summerade en rad lyckosamma lösningar eller åtminstone fall framåt vad gäller vissa, svåra konflikter. Några av dessa insatser renderade ju vår granne Martti Ahtisaari fredspriset… Världsläget är dystert. Men utan det arbete som konferensens inlägg betonade, skulle det vara sämre ställt, trots allt.
Läs även Gunnar Lassinanttis reflekxioner……Pax Nordica – i ljuset av riksklyvningen Sverige-Finland 200 år
Publicerad den 16 december, 2009
