Den 5 oktober hade romerna anordnat ett eget internt möte där företrädare från 30 länder deltog. De kända företrädarna var Miranda Vuolasranta från Finlands Roma Forum, Stankevi Stanislav, president i IRU, Internationella Romani Unionen, den äldsta romska organisationen i Europa, Nikolavo från OSSE samt Costel Bersuce, Roma Education Fund.
De övriga var skilda romer från olika länder från Europa.
Det jag kunde konstatera under mötet var en gemensam allmän befogad kritik mot ERTF = European Roma and Travel Forum. ERTF är i dag den europeiska paraplyorganisationen för Europas romer och sinter.
Miranda Vuolasranta, som startade ERTF, tar i dag helt avstånd från organisationen. Hon kritiserade den bristande demokratin och bristande efterlevnad av stadgarna.
Mötet kritiserade ordförande Rudko Kavinski för bl.a. undanhållande av information, bristande redovisning av den ekonomiska hanteringen och bristande demokrati som rörde ERTF.
Man var starkt kritisk över att ERTF trots miljonstöd inte kunde påvisa konkreta åtgärder och menade att organisationen bara tog emot bidrag, hade vissa interna sammankomster men saknade åtgärdstagande. Stödet till ERTF kommer i första hand från EU men också länder som Tyskland, Spanien, Finland och USA ger bidrag. Totalt lär det röra sig om närmare 75-100 miljoner kr per år. Denna uppgift framkom vid denna romska sammankomst.
Samtliga länder var överens om att man helt saknade fortsatt förtroende för ERTF och menade att kontrollen av hela ERTF måste bli bättre.
Vidare diskuterades om att man borde starta och grunda en opartisk arbetsgrupp som dels skulle kunna granska ERTF och andra internationella organ som fått bidrag för romaåtgärder. Man påpekade att ERTF som startat med 42 länders medverkan i dag endast hade ca 18 länder kvar som fortfarande var anslutna. Detta menade man vara den tydligaste larmsignalen om att allt inte står rätt till.
Utöver ERTF diskuterades det som nu skett i Frankrike och rädslan för att fler länder skulle påbörja en massutdrivning av romer. Man uppmanade även till gemensam protest och demonstration.
Vissa menade att detta inte skulle vara tillräckligt utan det behövdes nya verktyg och metoder för att uppmärksamma det allvarliga som nu sker och kommer att ske fortlöpande.
Vi från Sverige menade att det finns en allvarlig fråga: Vad har de berörda länderna gjort med det stöd man erhållit för romaintegrationen och vad är det som gör att romer lämnar sina hemländer för att söka skydd och trygghet i Europa. Vi tydliggjorde att då flertalet av de berörda länderna erhållit EU-stöd för romaintegrationen och romafrågan även varit en viktig fråga inför de berörda ländernas EU-inträde så är det en viktig fråga att få klarhet hur bidragen förvaltats och använts. Lika viktigt är det att analysera varför romer lämnar allt för att söka trygghet och försörjning i andra länder.
De flesta närvarande romer svarade att myndigheterna i de flesta länder endast arbetar med korrupta romska företrädande organisationer och medlen försvinner i tomma intet och folket blir utan åtgärder och stöd.
Ett återkommande problem är att myndigheter oftast väljer de romer som av folket själva anses mindre tillförlitliga och är korruptionsbenägna. Man nekar och hindrar folket att själva utse sina företrädare och talesmän. I stället väljer myndigheter de personer som ska vara deras motpart i romafrågorna vilket leder till bristande information och kommunikation med folket.
Då många romer sen tidigare saknar den naturliga tillförlitliga kommunikationen med myndigheter så förstärks misstron mot myndigheter genom detta.
Man menar även att då man återkommande hålls utanför med bristande delaktighet och lever i utanförskap med brister i försörjning, boende, arbete och övriga sociala förmåner så är det inte konstigt eller unikt att man väljer att lämna det land man bor och lever i för att söka nya förbättrade möjligheter andra länder.
Trots att det hela är kännbart osäkert och man tar medvetna risker så menar de flesta romer att de inte har annat alternativ än att försöka pröva lyckan i ett annat land.
Den 6 oktober deltog jag sedan i den allmänna OSSE:s sammankomst där romer och sinti-frågan belystes enligt agendan.
Utifrån egna reflektioner och uppfattning tolkade jag frågorna på följande sätt med hänvisning till att varje talare endast hade två minuter att tala.
a) Samtliga länder nämnde likartade problem i sakfrågor
* arbetslösheten var stor i alla länder
* en fortsatt diskriminering som måste förebyggas
* brister inom bostad och hälsovård
* den unga generationen romer måste får reell möjlighet till utbildning, arbete och social trygghet för att inte även de ska hamna i utanförskap.
* stark fokus på åtgärder för de romska ungdomarnas utbildning och skolgång.
b) Det var få länder som ville ta upp den verkliga problematiken om det som rörde misslyckandet, om den djupare romaproblematiken med mera.
c) Vissa länder skröt till och med hur man procentuellt lyckats lösa frågorna effektivt. Men verkligheten var en annan när jag sedan talade med det berörda landets egna romer.
d) Man nämnde även om den romska organiseringen, delaktigheten inom samtliga områden som måste förbättras och säkerställas.
Sammanfattningsvis
Det kändes som det var samma likartade frågor som årligen brukar ta upp vid OSSE:s konferens. Jag saknar konkreta åtgärdsförslag om hur man ska och kan bemöta dessa väsentliga frågor. Det borde finnas ett mer påvisat intresse, resurser och vikt i att bemöta frågorna mer konkret.
Vårt förslag vore att tillsätta en erkänd romsk arbetsgrupp inom OSSE och ODHIR som huvudsakligen hade till uppgift att bl.a. bevaka hur OSSE:s och ODHIR:s rekommendationer efterlevs, komma med förslag till vilka åtgärder som skulle kunna vara aktuella, hur man säkerställer att åtgärder och insatser verkligen når de hjälpbehövande romer som i dag inte nås av åtgärderna eller på annat sätt bemöts i sakfrågorna. Vidare är självfallet en uppdatering av OSSE:s romska handlingsplan från 2003 högaktuell. Därutöver finns naturligtvis mycket mer som behöver specificeras när det gäller romer.
Generellt anser romer följande vara aktuellt:
Efterlevnaden av OSSE:s rekommendationer, FN- konventionen om mänskliga rättigheter och ramkonventioner.
Sammanfattningsvis gäller följande åtgärder:
1. Romer måste få egen rätt att utse sina talesmän och företrädare. Myndigheter skall inte bryta den demokratiska rättigheten genom att beröva romer rätten att själva demokratiskt kunna välja i de frågor som berör oss romer. Säkerställa att framtida folkval även ska gälla romers rätt att välja och utse företrädare och representanter.
2. Vi måste gemensamt säkerställa insyn, delaktighet och påverkansrätt i det som rör oss och vår framtid.
3. Säkerställa att myndighetsåtgärder når samtliga romska grupper. Att det finns en rättvisa och reell efterlevnad, fördelning och kommunikation.
4. Säkerställa att informationen och åtgärderna når alla berörda grupper.
5. Säkerställa att de äldres röst och delaktighet också hörs och syns.
6. Säkerställa att vi själva tillåts företräda oss i skilda myndighetssammanhang t.ex. konferenser, remiss, forskning, sociala frågor, samhällsfrågor, tillsatta kommittéer, utredningar och nationella och internationella konferenser och andra sammanhang. På samma sätt som de övriga minoriteterna.
7. Säkerställa att alla romska grupper oavsett storlek eller med en så bred delaktighet som möjligt ska fullt ut kunna vara med och påverka, besluta och delge sin åsikt i frågor som rör åtgärder, ekonomi, jämställdhet, val, uppdrag, poster.
8. De viktigaste frågorna är naturligtvis insynen, delaktigheten och informationen inom alla oss berörda områden. Vi måste tillåtas att vara strategiska med vad vi ska prioritera och varför.
Som jag ser det behöver romerna först göra lite efterforskningar i vilka områden som vore bra för våra romer. Vilka vi behöver träffa och vad vi vill få ut utav dessa möten.
Sedan måste vi naturligtvis diskutera vilka personer som behöver involveras utifrån. Hur ska aktiviteterna finansieras, struktur för de första kommittéträffarna, hur vi kan nyttja internet för kommunikation osv.
Under OSSE-konferensen fick vi även möjlighet att träffa följande personer separat: Niklas Bennwik, UD Stockholm, Susana Rajala, den statliga utbildningsnämnden i Finland, Pasi Kokkonen, Unit for Human Rights Policy, Finland och Alexander Shlyk, OSSE och framförde då bl.a. våra tankar och funderingar.
Dem vi inte han träffa var den norska och danska UD-representanten. Dem kommer vi dock att försöka nå snarast.
ALLAN SCHWARTZ
Roma International
Publicerad den 15 oktober, 2010
