I jämförelse med Europa efter andra världskriget har uppbyggnaden i Bosnien-Hercegovina efter kriget där gått mycket långsamt. Det sa Per Magnus Wijkman, tidigare chefsekonom vid Efta och Sveriges Industriförbund, vid ett seminarium i ABF-huset som ordnades med anledning av att 15 år gått sedan Daytonavtalet som satte punkt för kriget – och som skördat mer än 100 000 dödsoffer – överenskoms på en flygbas i Ohio.
Daytonavtalet var ett detaljerat avtal som i mycket stor utsträckning genomförts, men som bland annat kritiserats för att det alltför mycket byggt på etnicitet. Allmänna val har hållits och övervakats av OSSE, men dessa har snarast bidragit till att de etniska skiljelinjerna skärpts. En konstitution har antagits men den är föremål för dispyter. Uppdelningen i en kroatisk-muslimsk federation och Republika Srpska var tänkt att överkommas successivt, men nu tycks delningen bli ännu mera cementerad. Det internationella samfundet och EU har en ”hög representant” stationerad i Sarajevo som har rätt att ingripa i lagstiftning och beslut. Därigenom är Bosnien-Hercegovinas självständighet villkorad och beskuren.
Erik Pierre som var Sveriges ambassadör i Bosnien-Hercegovina 1994-96 gav en bakgrund.
-Fram till 1980 på Titos tid till dennes död var det förbjudet att diskutera den nationella frågan i dåvarande Jugoslavien, och farhågorna var störst att den skulle tas upp i Serbien. 1986 presenterade Serbiens vetenskapsakademi ett dokument som tog upp frågan om ett Storserbien. Dokumentet kritiserades av kommunistpartiet, men Slobodan Milosevic som då var ordförande i Belgrads kommunistparti yttrande inte ett enda ord av kritik och blev i stället den stora förespråkaren av ett Storserbien. I praktiken låg Milosevic mycket bakom att Jugoslavien krackelerade från våren 1991. I juni det året pågick ett krig i knappt en vecka i Slovenien, m en det var ingen stor sak för Milosevic eftersom bara 1-2 procent av Sloveniens befolkning var serber, sa Pierre.
Ett ännu allvarligare krig startade i slutet av året mellan Serbien och Kroatien, enligt Erik Pierre, då den kroatiska gränsstaden Vukovar sköts i ruiner och serberna tog kontroll över Krajinaområdet i Kroatien och körde iväg kroaterna därifrån.
-FN kunde inte gå in om inte landets regering godkände det. Tanken uppstod i Tyskland – som fick övriga EU med sig – om att erkänna Kroatien och Slovenien som självständiga republiker för att därigenom kunna internationalsera konflikten. Den serbiska propagandan har en annan syn på händelseutvecklingen. Omkring årsskiftet 1991/92 började oron blossa upp i Bosnien-Hercegovina, men samtidigt var det internationella samfundet ”tyst”, fortsatte Erik Pierre.
I april 1992 bröt kriget i Bosnien-Hercegovina ut. Den etniska rensningen påbörjades, tusentals muslimer fängslades, koncentrationsläger upprättades, hus brändes eller sprängdes av den serbiska sidan i norra Bosnien. Sarajevo delades i två delar, och den uppdelningen bestod fram till krigsslutet hösten 1995.
Flera misslyckade försök gjordes för att få till stånd uppgörelser. Den s k Washingtonöverenskommelsen 1993 innebar att kroaterna och muslimerna gjorde upp och tillsammans bildade den bosniska federationen.
-Efter sin misslyckade Somaliaoperation ville inte USA lägga sig i kriget i Bosnien-Hercegovina, men president Bill Clinton ändrade inställning efter massakern i Srebrenica i juli 1995. Staden Srebrenica hade haft 8 000 invånare, en siffra som vuxit till 40 000 personer genom inflyttning av muslimska flyktingar under kriget. Drygt 8 000 muslimska män dödades, avrättades eller omkom under flyktförsök , enligt Röda korset. En ministerkonferens ordnades därefter i London i början av augusti, där en varning utfärdades att vid en förnyad provokation skulle Nato börja bomba. En provokation kom 26 augusti och bombningar inleddes. Milosevic begärde då bombstopp och förhandlingar.
- President Clinton ville inte ha Bosnien på sitt bord. I stället fick amerikanske förhandlaren Richard Holbrooke ett fritt mandat att handla, vilket var mycket olyckligt. Holbrooke använde sig bara av folk han litade på och de hade ofta inte tillräckliga kunskaper. Sommaren 1995 byttes den amerikanska ambassadpersonalen helt ut, inklusive diplomater som behärskade serbokroatiska språket. De som ersatte var oerfarna och okunniga.
-Förhandlingar pågick i Genève, där Milosevic krävde att den serbiska delen skulle få kalla sig Republika Srpska. Den muslimske utrikesministern värjde sig, men den senare muslimske presidenten i Bosnien-Hercegovina Alia Izebetbegovic som hoppades på ett bombstopp var mera medgörlig. Holbrooke och Carl Bildt som EUs höge representant krävde att man skulle göra upp. Kriget fortsatte emellertid. Nato startade en militär offensiv mot den största bosnienserbiska staden Banja Luka. Franska elitstyrkor tog kontrollen över Imanbergen varifrån serbiska styrkor hållit Sarajevo belägrat under kriget. Kriget upphörde i slutet av september 1995 och 23 november skedde överenskommelsen på Daytonbasen i USA, berättade Erik Pierre.
På en fråga medgav Pierre att muslimska mujaheddiner gått till angrepp i Vojvodina, men hävdade att det inte fanns någon balans i insatserna. -Muslimer fick inte officersutbildning och handlingar som beryktade Arkan och hans gäng gjorde med mera på den serbiska sidan sammantaget var åtskilligt mycket värre.
Handel och EU-närmande.
Per Magnus Wijkman sa att när Balkankrigen tog slut i och med kriget i Kosovo föreslog Stabilitetspakten för sydöstra Europa redan 2000 att Balkanländerna skulle förhandla fram ett frihandelsavtal för regionen och ställde visst bistånd i utsikt.
- Men misstänksamheten och hatet var omfattande. De jugoslaviska republikerna ville inte ha ett frihandelsområde som bara omfattade dem själva (och Albanien) av rädsla för serbisk dominans. Därför var det viktigt att få med Rumänien och Bulgarien i området, men de var mera intresserade av medlemskap i EU som de redan förhandlade om. Första prioriteringen för varje ex-jugoslavisk stat var också att bli medlem i EU, och var och en befarade att ett regionalt frihandelsavtal skulle kunna försena ett EU-medlemskap.
- Men EU övertygade Bulgarien och Rumänien att ingå i gruppen och accepterade att de ingående länderna skulle kunde teckna bilaterala avtal med varandra: länder som inte ville teckna avtal med varandra slapp.
Få trodde på projektet och förhandlingarna gick trögt. Projektet tog fart först sedan EU vid ett ministermöte 2003 förklarat att västra Balkans framtid ligger i EU, och sedan har allt fler länder tillkommit. Moldavien som hade ett historiskt samband med Rumänien anslöt sig. Montenegro blev självständigt från Serbien och även Kosovo deltog, representerat av UNMIK. Då alla ville ha egna bilaterala frihandelsavtal med alla för att slippa diskriminering blev antalet avtal ohanterligt. Av såväl politiska som praktiska skäl enades därför länderna om att söka omvandla de många bilaterala avtalen till ett enda regionalt avtal och att dessutom anpassa sin handelsrelaterade lagstiftning till EU:s regelsystem.
Med ett tydligt ”europeiskt perspektiv” på plats gick det nu undan. Med bara sex månaders intensiva förhandlingar skrev alla parter år 2006 under avtalet som kallades CEFTA 2006. Det regionala frihandelsavtalet hade nu blivit ett snabbspår till EU-medlemskap. Under dessa sex år av förhandlingar blev Bosnien-Hercegovina en besvärlig förhandlingspartner och in i det sista var det oklart om regeringen skulle skriva under avtalet, redovisade Wijkman.
Den bosniska grundlagen och etniska motsättningar inom statsbildningen gjorde det svårt för Bosnien-Hercegovina att fatta beslut och sedan hålla sig till dessa.
-En gång ett mönster av kulturell mångfald, nu Sarajevo en mångfald i ruin. Bosnien-Hercegovina kan inte liknas vid kantonerna i Schweiz, utan utgör snarast ett koncentrat av Balkans alla etniska motsättningar.
-Per capita inkomsten är lägst i västra Balkan, förutom Albanien. En mycket blygsam återhämtning har skett de sista 15 åren av ekonomisk stagnation. Landet var sämst i klassen i CEFTA; får dåliga betyg av kommissionen för sin anpassning till EU:s regelverk inom ramen för stabilitets- och tillväxtavtalet med EU; i motsats till andra länder i CEFTA har Bosnien-Hercegovina ingen utsikt att snart förhandla om medlemskap i EU. 15 år efter krigets slut är Bosnien-Hercegovina alltjämt under internationell förmyndare – den höge representanten – en befattning som måste avskaffas innan medlemskapsförhandlingar kan påbörjas, avrundade Per Magnus Wijkman.
Civilsamhället och kvinnorna.
Maria Tropp, samordnare för Kvinna till Kvinna i Bosnien-Hercegovina, inledde med att påminna om att inte en enda bosnisk kvinna var närvarande vid fredsförhandlingarna eller undertecknandet av Daytonavtalet.
-Avtalet var dessutom genusneutralt , och formuleringar om kvinnors intressen och behov saknades. Detta trots att Beijing Platform for Action skrivits under av 189 stater vid FNs kvinnokonferens några månader tidigare, sa Tropp.
Kvinnor var vid den här tiden i stort sett uteslutna från beslutsfattandet i samhället.
-Men många kvinnor hade en stark drivkraft att delta i återuppbyggnaden efter kriget, de organiserade sig för att förändra sina lokalsamhällena och de arbetade för att stödja kvinnor på landsbygden. Organisationerna erbjöd mötesplatser där kvinnor kunde bearbeta sina upplevelser under kriget, berättade Tropp.
Kvinnoorganisationerna utvecklade sin verksamhet, bedrev lobbyarbete för lagstiftning om kvinnors rättigheter och stödde ett ökat engagemang av kvinnor i politiken.
-Genom samarbete över etniska och nationella gränser har kvinnorörelsen bidragit till nya, viktiga lagar som mot våld i hemmet, rörande trafficking, påtvingad prostitution och en jämställdhetslag från början av 2000-talet. Arbete har också skett för attitydförändring kring våld i hemmet som numera erkänns och diskuteras mera öppet. Fler kvinnor är idag aktiva inom politiken och invalda i beslutande församlingar, som också är ett resultat av samarbetet med OSSE, fastslog Maria Tropp.
Kvinnoaktivister gick i spetsen för arbetet över nationella gränser. Ett halvår efter Daytonavtalet ordnades en konferens ”Room for Conversation” med målet att skapa ett demokratiskt, multietniskt och enat land med starkare rättigheter för kvinnor.
-Detta uppfattades som farligt, nationalistiska propagandan utmanades och en del kvinnor förlorade sina jobb. Ett arbete har skett för att skapa mötesplatser lokalt, där kvinnor möts över de etniska gränserna, vilket i många fall varit nödvändigt för att kvinnorna skulle våga återkomma till sina hemorter, värderade Tropp.
I dag är kvinnoorganisationerna som startade under efter kriget professionella och starka förändringsaktörer i sina lokalsamhällen som påverkar politiker och använder medier.
-Kvinnor är centrala aktörer för fredsbyggande och som pådrivare för utvecklingen mot ett demokratiskt samhälle. Det civila samhället behöver fortsatt oberoende stöd –av det internationella samfundet och EU – och de bosniska institutionerna har inte förmåga att neutralt förmedla finansiellt stöd. Det behövs mer långsiktigt och flexibelt stöd från EU. Yngre aktivister i Kvinna till Kvinnas partnerskapsorganisationer deltar i processen för förändringar av Bosnien-Hercegovinas konstitution, och även kvinnliga aktivister från Republika Srpska har uttryckt att de vill se ”en stat som bygger på medborgare och inte på etnicitet”, summerade Maria Tropp.
Sveriges insatser.
Lars Schmidt, chef för utrikesdepartementets utvidgningsenhet, sa att Sverige arbetar aktivt med insatser för att stödja den splittrade bosniska staten och med konkreta åtgärder för att försöka skapa försoning.
-Men det är inte lätt. Jag var i Sarajevo förra veckan och såg då tydliga tecken på hur man söker sig en ny identitet. Titodyrkan har kommit tillbaka, och det säljs åter Titosouvenirer. Som vanligt på Balkan tittar man bakåt. Serbiens president Boris Tadic söker sig till och ökar den serbiska verksamheten inriktad mot Banja Luka. På motsvarande sätt riktar sig Kroatien ännu mera på stöd till den kroatiska staden Mostar i Hercegovina.
- Bosnien-Hercegovina har halkat efter sina grannländer i EU-närmandet och ligger långt bak i ledet. Landets institutioner har inga egna traditioner, och Sarajevo var inget förvaltningscentrum i forna Jugoslavien. EU-närmandet kommer att ta tid. Det finns ingen genväg till EU – fungerande institutioner, konstitutionella reformer och konstruktiv dialog krävs för att skapa en nödvändig landsomfattande enighet. Vidare måste den höge representanten avvecklas för att öka den bosniska självständigheten. Vi försökte under det svenska EU-ordförandeskapet att tala med huvudstäderna – Belgrad, Zagreb, Sarajevo etc – och fortsätter med detta. Jag åker åter med Carl Bildt till regionen i nästa vecka. Turkiets roll i regionen är framträdande och också i det regionala försoningsarbetet i Bosnien-Hercegovina.
- Det går inte att styra landet med den konstitution som finns, och i den meningen är Daytonavtalet ett problem. Europadomstolen för mänskliga rättigheter har fastslagit att uppdelningen i etniska grupper enligt avtalet är ett hinder.
Schmidt menade att det ändå finns ett par ljus i tunneln för en bättre utveckling i Bosnien-Hercegovina.
Det regionala samarbetet har stärkts de senaste åren. Srebrenica- och Istanbuldeklarationerna är ett tydligt tecken på detta och är viktiga steg i det regionala försoningsarbetet. Viseringsfriheten för medborgarna från Bosnien-Hercegovina som önskar resa till Schengenområdet är ett betydande steg framåt i EU-närmandet och visar att reformer är möjliga att genomföra när den politiska viljan finns. Det är viktigt att bygga på folkrörelserna och utveckla civilsamhället, ansåg Lars Schmidt.
Diskussion.
Under frågestunden kom frågan om det är dags att skrota Daytonavtalet upp. Både Erik Pierre och Lars Schmidt menade att avtalet måste ligga kvar, men att det behöver kompletteras med nya bestämmelser som bland annat kan bli en följd av krav i samband med förhandlingar med EU. Milosevic hållning i Dayton var ”Rädda vad som räddas kan och därför gick han med på fred”, sa Schmidt.
Syftet hos Republika Srpskas politiska ledare Milorad Dodik med att hota med att den serbiska delen av Bosnien-Hercegovina diskuterades. Dodik är också ordförande för oberoende socialdemokratiska partiet. Dodik var vid tiden för Daytonavtalet i opposition mot det styrande socialistpartiet, ingick i den alternativa bosniska ”skuggregeringen” som arbetade för ett odelat Bosnien-Hercegovina efter avtalet undertecknats. Hans parti är störst i det serbiska området och Dodik har länge varit regeringschef. Dodik uppfattas ha utvecklats i mera nationalistisk riktning genom åren. Han har haft invändningar mot konstitutionen och vill inte lämna över kontrollen av polismyndigheten till Sarajevo.
Lars Schmidt menade dock att Dodiks framträdanden främst är retoriska för hemmapubliken, och att inte ens Serbien är inställt på att erkänna ett eventuellt utbrutet, självständigt Republika Srpska.
Maria Tropp underströk behovet av att stödja civilsamhället och yngre människor, men sa att det kan vara svårt att förena en granskande med en stödjande roll. – Hinder kan också vara politiska partier som vill ha del i kakan. Och det går inte enbart att förlita sig på EU-medel som ofta är förknippade med kortsiktighet, ”stelhet” och byråkratiska krav. Bosnien måste bli ett medborgarsamhälle och inte bygga på etnicitet, underströk Tropp.
Per Magnus Wijkman ansåg att personliga kontakter är viktiga. –Första mötet präglas ofta av skepsis, men vid förnyade möten kan förtroende och förståelse växa fram på det personliga planet. De äldre är starkt präglade av kriget och nationalism. Regeringarna måste därför som i Estland satsa på de unga människorna! Ge dem utbildningsstipendier och resestipendier till Västeuropa och ge dem sedan makt, rådde Wijkman.
Seminariet slutade där det börjat med att kvällens samtalsledare, Palmecentrets generalsekreterare Jens Orback ställde frågan om vad omvärlden kunnat göra för att undvika kriget. Han fick inget klart eller entydigt svar på sin fråga. – Ja, vad skulle då ha varit om inte om fanns? filosoferade Per Magnus Wijkman.
Olika krigsavhållande insatser kom inte tillstånd. Omvärlden och Europa fokuserade sig på Sovjetunionens upplösning samtidigt som krisen i Jugoslavien förvärrades, och därför hamnade denna i skymundan. Dessutom var EU oense inbördes och följaktligen oense med USA om vad som borde göras.
Större villkorade ekonomiska stödinsatser borde ha gjorts av EU före kriget för att dämma upp konflikten och stimulera den allt mera kapsejsade jugoslaviska ekonomin. Europeiska partier, som de socialdemokratiska, kristdemokratiska och de liberala, borde ha stött multietniskt syftande partier och politiker i landet. Främst borde det förenade Jugoslaviens siste premiärminister, kroaten Ante Markovic, och det multietniska, alljugoslaviska reformparti som han ledde ha fått bättre stöd utifrån.
Och internationella samfundet och EU framstod som handlingsförlamat. EU hade då ännu inte någon krishanteringsorganisation som EU skaffat sig efteråt, i mycket som ett resultat av erfarenheterna från de jugoslaviska krigen.
Utrikesminister Carl Bildt har sammanfattningsvis svarat att han bedömer att de jugoslaviska krigen hade kunnat undvikas. Krigen startades inte från utlandet, utan inifrån Jugoslavien. Det gamla Jugoslavien hade själv inte mognad att i samarbete förhindra kriget. I stället tilläts omogen nationalism och etnicitet, och brist på demokrati och mänskliga rättigheter styra händelserna efter kommunistpartiets upplösning 1990 vilka ledde till krig.
Gunnar Lassinantti
Publicerad den 29 november, 2010
