Armenien, Azerbajdzjan och Georgien – seminarium om läget i södra Kaukasien.
OSSE-nätverket och ABF Stockholm har ordnat ett mycket välbesökt seminarium i ämnet.
-Armenien, Azerbajdzjan och Georgien har tillsammans en yta motsvarande 40 procent av Sveriges. Inom detta lilla område är den språkliga variationen stor. Armeniskan är ett indoeuropeiskt språk liksom bl a svenskan, engelskan och ryskan. Det största språket i Azerbajdzjan, azeriskan, är ett turkiskt språk. Georgiskan anses bara vara besläktat med ett par mindre språk som också talas i Georgien. Det finns ytterligare ett par grupper av språk i området som skiljer sig lika mycket från varandra och de ovannämnda, som svenskan gör från finskan. Förklaringen är att Kaukasusbergen med sina många dalgångar mellan de mer än 5 000 meter höga bergstopparna sedan årtusenden erbjudit flera folk skydd mot främmande erövrare.
Med den beskrivningen inleddes det mycket välbesökta seminariet av Torgny Hinnemo, författare och journalist, som är framstående kännare av regionen.
Hundra år före vår tideräknings början var Storarmenien den dominerande staten i Kaukasien. På 1200-talet hade Georgien motsvarande ställning. Deras respektive stormaktsperioder sträckte sig dock inte mera än över ett par århundraden. När Tsarryssland annekterade regionen under 1700- och 1800-talen var den uppsplittrad på en mängd kunga- och hertigdömen. Av dessa stod ett dussintal i nuvarande Azerbajdzjan och Armenien i ett vasallförhållande till Shahen av Iran.
Kort efter Sovjetmaktens upprättande utropade sig de sydkaukasiska folken 1918 som suveräna, men de hamnade snart under sovjetisk kontroll. För att vinna stöd från de ickeryska folken ombildades det forna Tsarryssland till en förbundsstat med bl a en armenisk, en azerisk och en georgisk republik. De var dock sovjetiska skapelser, och gränsdragningarna hade dikterats av bl a Josef Stalin som också avvisat anspråk från andra etniska grupper. När Sovjetunionen upplöstes uppstod konflikter kring dessa gränser vars legitimitet var omtvistade.
-Sovjetunionens sista år utmärktes av att statens auktoritet urholkades, och att den inte lyckades skydda medborgarna från lokala utbrott av plundring och våld med etniska förtecken. Ordningsmaktens och rättsystemets oförmåga att hantera de första utbrotten gjorde att allt fler vågade använda våld som ett medel att hävda enskilda etniska gruppers rätt mot andra. Kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om Karabach och inbördeskriget i georgiska Sydossetien inleddes redan innan Sovjetunionen hade upplösts och staterna blivit självständiga. Med andra ord fick de nya statsledningarna från första dagen hantera krig som startats av enskilda intressen utan politiskt mandat, fortsatte Torgny Hinnemo och avrundade:
-Grannstaterna har inget intresse av att det bryter ut nya krig som kan leda till en okontrollerbar situation i Sydkaukasien. Av rädsla för att en eller flera av staterna ska liera sig med andra säkerhetspolitiska block har dock Turkiet och Ryssland vid olika tidpunkter tagit ställning i interna tvister. Ett exempel är freden i Kars 1923, där Turkiet låg bakom att Nachichevan avskiljdes från Armenien, och i stället kom att bli en enklav till Azerbajdzjan. Under senare år har på samma sätt Rysslands militära band i Abchasien och Sydossetien övergått från att vara fredsbevarande till att bli en part i konflikten.
Varför är södra Kaukasien viktigt för oss?
-Det handlar för det första om EUs identitet och var EUs gränser går samt om vilket förhållande EU ska ha till länderna i regionen. För det andra handlar det om hur vi definierar vårt förhållande till Ryssland och Rysslands förhållande till sina grannar överhuvudtaget. Rysslands förhållande till Kaukasien visar sig i om Ryssland prioriterar goda grannförbindelser eller återetablering av dominans, sa Peter Semneby som fram till nyligen varit EU-kommissionens rapportör avseende programmet östliga partnerskapet som också omfattar länderna i södra Kaukasien.
- För det tredje har Kaukasien betydelse för vår energiförsörjning och transportvägarna österut. För det fjärde är Kaukasien ett testfall för den europeiska säkerhetsordningen. Denna säkerhetsordning har utformats under loppet av flera decennier efter den europeiska säkerhetskonferensens slutakt som antogs i Helsingfors 1975, fortsatte Semneby.
-För det femte har Kaukasien betydelse för vår fysiska säkerhet. Området ligger i ett internationellt kraftfält i Europas närhet där det föreligger risker för spridning av konflikter, migrationsströmmar med mera. För det sjätte har Kaukasien betydelse för Europas trovärdighet som partner och problemlösare. Bara om EU kan hantera konflikter i sitt omedelbara närområde kommer EU att ha trovärdighet på den globala scenen.
Kaukasien är komplicerat. Området erbjuder en lång rad olösta frågor och dilemman för EU. Till de svåra frågorna hör:
Vad är syftet med EUs stöd, att leda länderna i Kaukasien i riktning mot medlemskap eller erbjuda dem alternativ till medlemskap i EU? Skall alla länderna behandlas lika? Skall fokus ligga på regionala geostrategiska intressen eller på differentiering mellan länderna för att främja reformer? Skall EU prioritera sin relation till Ryssland eller till de geografiskt mera näraliggande länderna emellan? Skall EU prioritera intressen eller principer i sina relationer till länderna? Eller mera tillspetsat: energi eller yttrandefrihet? Hur kan EU sammanjämka olika medlemsländers intressen i ett känsligt område såsom stora-små, öst-väst, nord-syd? linjerade Semneby upp.
Det är ofrånkomligt att avvägningar måste göras beträffande områdets konflikter:
-Bör konflikterna återfrysas för stabilisering på kort sikt eller tinas upp för att det skall vara möjligt att göra meningsfulla ansträngningar för konfliktlösningar också i det korta perspektivet? Hur skall balansen säkerställas mellan OSSE-principer om territoriell integritet och självbestämmande? Hur ska EU hantera utbrytarområdena: med engagemang eller utfrysning? Hur skall EU rent praktiskt hantera gränsöverskridande hot från utbrytarområden utanför internationell jurisdiktion? beskrev Semneby.
Georgienkriget i augusti 2008 var en varningssignal och ett testfall. Kriget måste ses i ett större sammanhang. Det var en kortslutning i ett spänningsfält som byggts upp under lång tid och som fortfarande finns kvar. Utan att inse att konflikterna äger rum på flera nivåer samtidigt kan man inte förstå dem:
-Den inter-etniska nivån är konflikternas ursprung. Den mellanstatliga nivån har varit dominerande sedan åtskillig tid före Georgienkriget. De inter-etniska konflikterna ”kapades” som en del av mellanstatlig konflikt efter Sovjetunionens sammanbrott.
-Den regionala nivån utgör ett slag mellanläge mellan den inter-etniska och mellanstatliga nivån. Den har att göra med samspelet mellan Syd- och Nordkaukasien, nordkaukasiernas roll i första Abchasienkriget, relationen mellan Nord- och Sydossetien, samt Georgiens nya proaktiva politik gentemot Nordkaukasus som har karaktäriserats antingen som ett försök att skapa nya vänner eller att undergräva Rysslands ställning i området.
-Den strategiska nivån har inneburit konfrontation på grund av motstridiga och ibland oklart formulerade ambitioner och mål. Är det västs mål att fortsätta Europas omdaning efter 1989? Eller är det fråga om att skydda sig mot et ryskt hot? Dessa frågor har en motsvarighet på rysk sida: strävar Ryssland efter att kompensera för förlusten av en världsroll och prestige, eller att skydda sig mot omringning och upplevda militära hot nära inpå gränserna?
-Det finns också en inrikespolitisk dimension i Ryssland såväl som i Georgien. I båda länderna handlar det om inrikespolitisk mobilisering. I Ryssland gäller det instrument för att klarlägga maktförhållanden. I Georgien rör det att eliminera Ryssland som störfaktor i inrikespolitiken och i landets moderniseringsprogram.
- Slutligen finns det också element av personlig konflikt och drama mellan de två ländernas ledare, redogjorde Semneby.
Georgienkriget erbjuder många lärdomar för EU, i synnerhet vad gäller konfliktförebyggande. I efterhand står det klart att åtskilligt mera kunde ha gjorts för att förhindra kriget, om EU varit beslutsfähigt:
-Mera uppmärksamhet borde ha givits varningssignaler och reaktionsförmågan borde ha varit bättre under de år som föregick kriget. Det borde ha funnits större beredvillighet till närvaro på marken – som trygghet och avskräckning för parterna – samt i syfte att ge bättre informationsunderlag till EU.
- NATOs förhållande till Georgien borde ha varit mindre tvetydigt, dess motsägelsefulla beslut vid toppmötet i Bukarest var snudd på sämsta tänkbara och inbjöd till att testa motsägelserna.
-En mera noggrann avvägning borde ha gjorts av konsekvenser av frågor som var exogena i förhållande till Georgien, men likväl utgjorde en del av det större geopolitiska sammanhanget som Kosovo och frågan om missilförsvaret.
-Största faran nu är en återfrysning av konflikten som leder till att spänningen åter byggs upp under ytan, utan att de grundläggande frågorna lösts, bedömde Semneby.
Nagorno-Karabach-konflikten är nyckeln.
Mycket talar för att nyckeln till Kaukasien ligger i Nagorno-Karabach-konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan:
-Armenien befinner sig på grund av konflikten i ett strupgrepp och är beroende av ryskt stöd och säkerhetsgarantier. Den armenisk-turkiska normaliseringen, som skulle ha kunnat skapa en ny positiv dynamik i regionen, spårade ut till följd av konflikten. Azerbajdzjans exportvägar för energiresurser är sårbara om en ny konflikt skulle blossa upp i regionen, vilket stod klart under Georgienkriget. Konflikten är förmodligen en hämsko för den demokratiska utvecklingen i de bägge länderna. Nagorno-Karabach är instabilt på kort sikt, tröskeln för våldsanvändning sjunker ständigt på grund av kapprustning, det finns inga fredstrupper i enklaven och bara en obetydlig internationell observation, värderade Semneby.
Vad behöver göras för att södra Kaukasien inte längre skall vara en oroshärd?
-För det första behövs ett tydligare engagemang för konfliktlösning: tina upp konflikterna i stället för att återfrysa dem; var fast i principfrågor som icke-erkännande, men engagera samtidigt utbrytarområdena för att säkerställa inflytande där; identifiera gemensamma intressen.
-För det andra behövs fortsatt satsning på politiska och ekonomiska reformer i syfte att skapa förutsättningar för ekonomisk integration och politisk legitimitet för de svåra beslut som förr eller senare måste tas vad gäller konfliktområdena.
- För det tredje behövs ansträngningar för att främja intressen såväl mellan länderna i regionen som mellan dem och deras grannar: säkerhet och stabilitet, gränsöverskridande hot, stabilisering i Nordkaukasien; transportvägar – både öst-väst och nord-syd (det senare ett ryskt intresse).
-För det fjärde behövs ansträngningar för att främja en ny gemensam identitet, ett lager av europeisk identitet tillsammans med de nationella identiteterna som motvikt till den nationalism som fick fritt spelrum efter ländernas självständighet, och som ett sätt att överbrygga den tilltagande bristen på kontakter och kunskaper mellan befolkningsgrupperna på ömse sidor om konfrontationslinjerna. Medlen för att främja denna europeiska identitet är flera: rörelsefrihet, studentutbyte, samt – inte minst viktigt – en konkret europeisk vision med EU-medlemskap som ett klart slutmål.
Ett kvinnoperspektiv på regionen.
-Kvinnor spelade en viktig roll under kriget i Nagorno-Karabach. De var aktiva som medlare, arbetade med fångutväxling och hjälpte nödlidande på olika sätt. De första åren efter vapenstilleståndet fortsatte kvinnorna att ta utrymme, deras röster var starka både inom det civila samhället och i den nationella politiken. Men i takt med att den politiska situationen försämrats både i Armenien och Azerbajdzjan, samtidigt som konflikten dragit ut i tid, har kvinnors ställning försvagats, hävdade Agneta Söderberg Jacobson, frilansjournalist som arbetat en hel del tillsammans med kvinnor i södra Kaukasien.
-Man kan säga att det skett en successiv backlash. Kvinnor är fortfarande starka inom det civila samhället. Men det civila samhället har marginaliserats av det allt mer auktoritära regimerna. På ytan kan det se ut som om det civila samhället är delaktigt, men då handlar det i första hand om så kallade gogos, dvs organisationer med kopplingar till makten. Medan oberoende organisationer, som ofta betraktas som oppositionella, diskrimineras.
-I politiken har kvinnors roll försämrats. Under de första åren efter krigsslutet fanns det många kvinnor framför allt i den lokala politiken. Under åren har korruptionen växt och många kvinnor, som inte vill delta i det smutsiga politiska spelet, har självmant dragit sig tillbaka.
-Idag är kvinnors representation i beslutande församlingar låg i båda länderna. I Armenien är 9 procent av parlamentsledamöterna kvinnor, i Azerbajdzjan är motsvarande siffra 11 procent. Armenien har en kvinnlig minister i regeringen, i Azerbajdzjan är siffran noll.
- Kvinnor drabbas också hårdare av den utbredda fattigdomen. Arbetslösheten bland kvinnor är hög, framför allt i Armenien, där kvinnor ofta lämnas av sina män som tvingas söka jobb i andra länder.
-Det är vanligt med tidiga äktenskap, vilket leder till ett högt antal tonårsfödslar. Hälso- och sjukvården är eftersatt för kvinnor. Mödradödligheten är så hög som 38 dödsfall per 100 000 födslar i Azerbajdzjan (att jämföra med 5 på 100 000 i Sverige).
-Samtidigt kan man se en traditionalisering av samhället. Traditionella kulturella fenomen som ”det röda äpplet” (som ska bevisa brudens oskuld) och brudkidnappningar har inte försvunnit utan förekommer fortfarande, främst på landsbygden.
-Som jag ser det är det den utbredda korruptionen och machokulturen som är de två största problemen för utvecklingen i regionen. Korruptionen undergräver förtroendet för demokratin samtidigt som machokulturen och dess inskränkta värderingar stoppar upp samhällsutvecklingen. När kvinnor inte tillåts delta i samhället så kommer konflikterna i området inte att kunna lösas, avslutade Agneta Söderberg Jacobson.
Avslutande ord.
Seminariets genomgång av historiska förhållanden och senare tids utveckling i södra Kaukasien visar på en mycket komplex bild som är bristfälligt känd utanför regionen. Nuvarande situation med flera frusna konflikter tycks försämra läget vad avser demokrati och mänskliga rättigheter i hela regionen. Inte minst gäller det kvinnornas situation vilket Agneta Söderberg Jacobson beskrev i sitt inlägg.
För tjugo år sedan tilldelades ”fredsänglarna” Anahit Bayandour, Armenien och Arzu Abdullayeva, Azerbajdzjan Palmepriset för sitt fredsarbete inom civilsamhället. Med fara för eget liv besökte de varandra i sina hemländer och tog initiativ som ledde till att tusentals krigsfångar på bägge sidor kunde utväxlas under pågående krig rörande kontrollen av Nagorno-Karabach. Sedan har de tillsammans lett kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i södra Kaukasien inom ramen för Helsinki Citizens Assembly-nätverket, HCA.
Ifjol avled Anahit Bayanndour. Till hennes minne ordade HCA-nätverket i hela regionen ett seminarium om konfliktlösning, demokrati och mänskliga rättigheter i Tblisi i januari i januari 2012. Seminariet sponsrades av Olof Palmes minnesfond och följdes av undertecknad, artikelförfattare, som också hade i uppdrag att framföra Lisbet Palmes och Palmefondens ordförande Pierre Schoris gemensamma hälsning.
HCA-nätverket önskar fortsätta sitt arbete kommande år för att bidra till nya öppningar i regionens frusna konflikter, och i hög grad i Nagorno-Karabach-konflikten för vilken inga framsteg alls skett inom ramen för OSSEs sk Minskgrupp sedan eldupphör uppnåddes i maj 1994.
Även om insatser och ett närmande mellan olika parter och intressen inom regionen krävs, så är inga bestående lösningar av problemen möjliga utan ett starkt engagemang med insatser från det internationella samfundet på olika nivåer.
Gunnar Lassinantti
Publicerad den 8 maj, 2012
